En av antikens främste konstnärer hette Zeuxis. Han tillhörde eliten, crème-de-la-crème bland målarmästare. En gång vid en tävling lyckades den drivne Zeuxis till och med avbilda vindruvor så verklighetstroget att fåglarna flög ned och försökte äta upp dem. Men trots sin skicklighet, eller faktiskt på grund av den, fick hans liv ett så abrupt slut att jag nu måste berätta det.

Vi vet alla hur det är; rika människor blir blasé, vackra människor förlorar sin skönhet och de talangfullas fall från piedestalerna blir ibland lika spektakulära som deras tidigare piruetter på röda mattan. Man ska förstås inte glädjas över dessa stjärnfall, men visst kan de stämma till eftertanke. För oss som inte lyckats med något särskilt i livet utan mest vimsat omkring kan det nämligen skänka en viss tröst att betänka vilka risker de omåttligt framgångsrika utsätter sig för.

Att framgångens följder förskräcker kan alltså spåras långt tillbaka i vårt västerländska minne. Egentligen långt före Zeuxis, för inget är nytt under solen och medgång har alltid varit en vansklig affär.

Förresten är det väl rätt korkat att tävla i något så omätbart som konst? Det är nästan lika befängt som att tävla i musik. Och lika fåfängt är det för oss vimsare att jämföra oss med rampljusfolket.

Nej, när vi ska anlägga en grusgång, snickra en dikt, skruva en altan, tälja en kåsa, odla en pion eller sjunga en sång bör vi undvika att mäta oss med dessa halvgudar. Jämförandet förtar bara glädjen. Vill det sig illa kuvar det oss. Och om endast den främste fågeln i skogen får sjunga blir ju våren så obehagligt tyst.

Det berättas att Zeuxis vid ett annat tillfälle porträtterade vinguden Dionysos med en druvklase. Även denna gång blev fåglarna lurade och ville hacka i sig druvorna, men just därför rankades Zeuxis nu istället som en undermålig målarkludd, för om han hade framställt Dionysos mer realistiskt skulle ju denne ha skrämt iväg de små flaxarna!

De lever alltså farligt, människorna på toppen. Förmodligen blir både de och vi andra mindre sårbara när vi greppar spadar, gitarrer och stämjärn, penslar, hammare och pennor för glädjens skull – utan syfte att hamna i världens centrum. Som en lovsång till något större än våra egon. Allt medan vår bultande längtan skyr det betvingade och vill nå det bevingade.

Hur slutade då Zeuxis sina dagar? Jo, en alldeles vanlig antik dag bestämde han sig för att måla en komisk tavla föreställande en gammal dam. Han skred snabbt till verket men eftersom han var så rasande skicklig blev succén rent fatal. Zeuxis lyckades nämligen måla en käring som såg så dråplig ut att han, när han betraktade sitt verk, strax skrattade ihjäl sig.

Och det, mina vänner, är ett öde att med stort allvar besinna.