Vi för en ojämn kamp. När jag under början av året skulle ta bort gamla golvplattor i källaren satt de fast med ett svart lim. Hustrun befarade asbest. Jag tog naturligtvis hennes oro på största spelade allvar och log överseende i lönndom. Hon tenderar nämligen att se allt kemiskt i svart. Till och med svartlim. När labbets provsvar anlände stelnade mitt smil och en arbetsam asbestsanering tog vid.
Därefter insåg vi att plåttaket måste läggas om. Förutom återkommande läckage brukar takbitar flyga iväg redan när kulingvarning utfärdats vid Syd Utsira. Då vinden mojnat klättrar jag ovigt upp och balanserar på taknocken med skruvdragare och farmarskruv. Vi häpnade när vi läste offerten på hundratals tusenlappar, men ställde det mot risken att flygande plåt kan dekapitera förbipasserande. Halshugga dem alltså, vilket ju vore lite synd nu när vi har fått så många nya trevliga grannar. Så vi blundade, svalde och skrev under.
Som småhusägare för vi också en ständig fight mot alla dolska trädgårdshot. Om man kisar med ögonen påminner vår bergstomt om en kulle nedanför Marsfjället där renhjordar drar fram. Öppnar man ögonen ser man istället flockvis av rådjur. I jämförelse med dem är problemet med det ondas blommor, kirskål alltså, snarast en förströelse. Och maskrosor ett skämt.
Dessutom utrustar jag mig i skymningen med skarpa redskap för att heroiskt gå ut att möta hotet från mördarsnigelbrigaderna. De som i skumrasket ljudlöst rycker fram från granntäpporna för att utföra sina illvilligt samordnade räder mot bönor, salladsblad, rädisor och de blomster som rådjuren ratat.
Man skulle kunna tro att jag saxbeväpnad möter dessa slemlymlar för att vara hustrun till lags. Eller av stålgrå plikt. Eller för att få utlopp för dolda aggressioner. Det är dock bara delsanningar. Jag gör det också för vackra Lewisias skull vars åsyn alltid förtrollar mig under hemliga möten vid stenpartiet nedom fruktträden. Där i kvällsdunklet skänker hon kraft i kampen mot onaturligt klibbiga naturkrafter.
Men en majdag gick varken garageport eller källardörr att stänga. Det var trästolpen mellan dem som gått av. Av röta får förmodas. Alltihop behöver visst bytas ut. Jag ser ytterligare tusenlappar flyga sin kos mot mörknande skyar.
Det som fick mitt mod att sjunka mer än allt annat var dock ett sms från söta hustrun om att växten vi under åratal fruktlöst bekämpat nu har blivit artbestämd. Den rara växten heter parkslide. Du läste rätt, det handlar om monsterväxten vars rötter kan tränga genom husgrunder och bända upp vattenledningar. På nätet är dess rötter även kända för att välta hus, göra husförsäkringar ogiltiga och, typ, strypa små oskyldiga barn i sömnen. Inte ens kryptonit biter på hemsökelsen.
Först ville jag bara fly. Sedan tändes kampviljans trotsiga låga. Det lär visst räcka att vi gjuter 30 centimeters betong över våra 1500 kvadratmeters tomt och sedan avvaktar i 25-30 år. Därpå hamnar parksliden där den hör hemma: på historiens botaniska skräphög. Under tiden kan man skapa våghalsiga betongramper och sälja biljetter till hugade skateboardåkare.
Det fiffiga med betong är att man samtidigt får bukt både med rådjur och mördarsniglar. Möjligen även kirskål. Förresten kan man betonga igen garageporten med. Det går ju ändå knappt att komma in där för allt bråte ungarna lämnat kvar, motorcyklar och allt. Och hustruns odlarintresse får väl effektueras via balkonglådor precis som förr i tiden när vi var lyckliga lägenhetsinnehavare.
Nej, livet är ingen dans. Möjligen en rumba i skateboardparken. Men inte på rosor.
Varken med eller utan mask!
——————————
(Ovanstående text finns även publicerad i boken ”Jakten på Röde Roffaren och andra berättelser”.