Jag minns ett visst ögonblick under värmeböljans dagar. På en allmän plats såg jag då en man i kortbyxor komma gående med en kvinna vid sin sida. Mannens överkropp hade en imponerande volym. Inget fel med det förstås, förutom att den var alldeles bar.
Från andra hållet kom två festklädda kvinnor som mellan sig i varsin hand höll en flicka på kanske fyra år. Även hon finklädd i ljusa färger. De gick i riktning mot en bättre restaurang. Del av ett bröllopsfölje vad det verkade. För varje steg den bastante mannen tog gungade överkroppen. Eller var det kanske mer som vibrationerna i vattenglasets yta – i den berömda Jurassic Park-scenen.
När kvinnorna med flickan hade fyra meter kvar till den välvuxne mannen hände något. Det hördes en så genomträngande ljus och stark röst som bara en okuvad frisk jäntunge kan frambringa. Den överröstade allt och frös tiden.
– TITTA, HAN ÄR NAKEN!
Kroppsspråket hos de inblandade avslöjade hur generande denna sanning, och dess avslöjande, upplevdes på olika håll.
Så minns jag en annan händelse. I början av 90-talet gick jag en nybörjarkurs i symbolisk logik. Det går ut på att översätta ord till symboler för att man enklare ska se vilka argument som är logiskt giltiga, respektive ogiltiga. Läraren var lång och ranglig, bar hornbågade brillor och ett intellekt som liksom svävade ovanför kroppen.
Kursens crescendo var en föreläsning där läraren skulle visa hur Gödels ofullständighetsteorem motbevisar David Hillberts program om aritmetikens reducerbarhet till ett axiomsystem. Vi kan helt bortse från vad detta betyder, poängen är bara att det ligger långt ovanför nivån för en introduktionskurs.
Lärarens ögon glödde när han i högt tempo fyllde svarta tavlan från kant till kant med tecken som för ett otränat öga ser ut att vara matematiska. De flesta av oss studenter var killar. Vi försökte se klyftiga ut när kritan tecknade nya krumelurer.
Till höger om mig satt däremot en tjej som verkligen ville begripa. Hon ställde fråga efter fråga men blev fullständigt ignorerad av läraren. Som om hon störde den upphöjde artisten under framförandet av en akt. Ingen annan stöttade henne heller.
Till slut fick hon nog, reste sig fräsande och svärande, bullrade ljudligt med stolen och gick. Den frenetiskt skrivande filosofen lät sig inte bekommas utan fortsatte sitt aktstycke tills han triumferande menade sig ha malt ned David Hillberts teser till en grushög. Möjligen höjde han ett snett ögonbryn när tjejen med ruter drämde igen dörren så att rutorna skallrade.
Tre saker kunde konstateras:
- Läraren ville hellre glänsa än att lära ut.
- Vi grabbar ville hellre verka klyftiga än att fråga.
- Endast tjejens integritet var intakt, hennes ärlighet imponerade.
Det är något befriande med sanningssägare. Budskapet i den igendrämda dörren är för mig att läraren i sin fåfänga var naken. Hur klädda vi andra var kan man också fråga sig.
För min inre syn ser jag den fyraåriga flickan flyga fram i händerna mellan sina beskyddare. Må hon alltid frimodigt fortsätta att säga vad hon tycker.