Under en cykeltur förra veckan såg jag ett näpet monster komma trampande. Det var en pojke med spöklik ansiktsmålning i halloweentidens anda. Det gick för snabbt för att avgöra om hjälmen dolde en mumie eller vampyr. Men pojken såg rar ut, och mest rädd blir man ju att krocka.
När jag cyklade vidare begrundade jag att även jag, trots kluvna känslor inför Halloween, numera ingår i spökklubben. Fast jag saknar ansiktsmålning artbestäms jag nämligen inte sällan som en zombie. Tydligen är det mitt rörelseschema i kombination med en nollställd blick som avslöjar mig.
Tänker jag efter så är det särskilt i klädbutiker som hustrun tycker att detta epitet passar. Jag kan bara inte begripa det, här har jag gått ett halvt liv och inbillat mig att jag förstår mig på kvinnor i allmänhet, och kärestan i synnerhet, utan att ha haft en aning om att hon under klädinköpen går omkring och tänker på spöken!
Som väl är besöker hon sällan klädaffärer, men mitt zoombie-jag avslöjar sig tydligen även i andra butiker. Däremot händer det aldrig på konditorier. Där fylls istället mina tomma ögon med en livfull lyster samtidigt som de bleka kinderna rosas. Napoleonbakelser, hallongrottor och budapestlängder förvandlar svartvitt till färg och återger tillvaron dess syfte, liv och riktning.
Men en gång i höstas fungerade det inte. Vi gick in i Berzelii Chokladbutik på Magasinsgatan som utöver egentillverkade praliner även serverar bakelser. Vi skulle först inhandla fem handgjorda praliner i ett exklusivt etui som en present till en svägerska som förutsägbart nog alltid fyller år den femte oktober. Därefter skulle vi inmundiga gófika på samma etablissemang.
Att jag inte riktigt vaknade ur zoombietillståndet kan bero på att vi precis innan chokladbutiken besökt en bokhandel. Måhända hade mina tankekedjor inte rasslat färdigt när vi anträdde pralininrättningen. Låt mig beskriva vad som hände.
Hustrun, som har kvicksilver i ben, blick och tanke, tar sig snabbt fram till chokladdisken. Raskt förklarar hon ärendet för mannen bakom disken och inleder utväljandet. Det är förutbestämt att en av pralinerna ska vara den med gransmak, en given delikatess. Nu har även jag anlänt till disken. Fysiskt om än inte andligt. När granpralinen är beställd säger hon:
– De övriga fyra kan du välja ut.
Överrumplad ger jag praktpralinerna en blank blick men upptäcker strax att en av dem har ett lovande namn. Svart Citron. Man kan liksom ana lakrits bakom den mörka ganachen. Mitt zoombie-jag i förening med naturlig flegmatism gör dock att allt går mycket långsamt. Mannen bakom disken har snälla ögon, är oklanderligt iförd ett vitt förkläde och minner om en schweizisk chocolatier.
Hustrun som redan var på väg bort för att välja bord, ger mig ett oroligt ögonkast medan jag med utfällt pekfinger sävligt mumlar ”svart citron”. Hon vänder mitt i steget, kommer tillbaka och återtar initiativet. Med avgjord stämma säger hon.
– Vi tar en Salt mandel, ett Mörkt hallonhjärta och en Hasselnöt.
Därefter, med blicken mot mig:
– Och sedan får du bestämma.
Snart är hon i andra änden av lokalen.
Jag harklar mig och säger nu lite högre:
– Svart Citron.
Den blide trollar fram ett choklad-etui och placerar sorgfälligt de fem handgjorda sötsakerna däri. Sedan lägger han huvudet lite på sned, fixerar mig med leende ögon och yttrar, respektfullt och i en varm inkännande ton, som från en besläktad själ.
– Du fick i varje fall bestämma en.
Jag var sedd. Och det var något vackert med det.
På cykeln grunnar jag över sådana betydelsebärande händelser. Årets helger har sin egen mening. Julen vill ge hopp om ljusets gåva i en dyster tid. Påsken att vi kan nå försoning mitt i vår brustenhet. Midsommar markerar livslust. Och så finns Halloween som en närmast vulgär reaktion på vår dödlighet.
Men mer än så. Vi må vara unga eller gamla. Vi må vara zombies eller andra. Oavsett vilka skräckkostymer vi har valt – eller livet tilldelat oss – så finns nog Halloween mest här för att vi alla egentligen… bara vill bli sedda.