Den dag i somras när jag fyllde sextio åkte vi över till Skagen. På konstmuseet fastnade jag framför en drunknad 1800-talsfiskare som låg där så tragiskt på ett köksbord med familjen samlad omkring sig. Nog har jag gråtit över mycket, men aldrig förr över en målning. Fast vid sextio kanske man uppnått åldern då det åter är tillåtet att grina öppet, som i barndomen?

När jag snyftar på bio kan min käresta finna det lite besvärande, men jag har att brås på. Min pappa hade nämligen en gråtmild sida vilket jag som barn inte tyckte var lite utan mycket besvärande. Han var en stor och stark gjuteriarbetare, skyddsombud på järnbruket och allt, och ändå grät han. I kyrkan kunde han ställa sig och läsa en psaltarpsalm med simmiga ögon och bruten stämma. Oj, vad jobbigt! Efteråt, i bilen, brukade han fråga: ”Mor, blamerade jag mig mycket?”. Blamera är fornsvenska och betyder ”göra bort sig”. Mamma svarade alltid lojalt: ”nejdå, det var så bra så”. Han frågade aldrig oss barn. Det var nog lika bra det.

Under vårt bröllop i Stensele 1984 höll pappa tal. Han grät förstås, dock inte över att lillpojken knutit hymens band utan över all välsignad skog han sett under hundramilafärden till södra Lappland. Hans arbetsdagar i gasmask hade gjort skogen oumbärlig. Men talet gjorde intryck, för mer än trettio år senare kunde jag höra om far: ”jo, det var ju han som grät över skogen!”. Få bröllopstal sätter sådana spår.

Vi var sex syskon och mamma, som väl själv velat studera, hoppades att åtminstone en av oss skulle bli doktor. Och så på 1980-talet blev en av mina bröder verkligen det. Fast inte doktor med stetoskop som mor önskade, utan bara doktor i atomfysik. Tänk att han, som ändå hade läshuvud, kunde svika henne så! Om han blivit en riktig doktor skulle ju vi syskon dessutom haft nytta av det. Under släktmiddagarna hade vi kunnat visa upp bekymrande utslag och inflammerade tår. Under småbarnsåren visa bilder på illröda barnstjärtar. Allt till hans sakkunniga utlåtanden. Efter disputationen började han köra sopbil och bli som folk igen, men sedan återföll han i partikelträsket. Och nu när han nått pensionsåldern får vi väl snart förlåta honom. Man ska ju inte vara långsint.

Fast då, när det begav sig, blev det högtidligheter i Stockholm och middag på atomforskningsinstitutet. Mor var trots allt stolt över sonen. Kanske hennes uppväxt som statarunge spelade in. En stor del av familjen var med, däribland faster B som undrade om jag tänkte hålla familjens tal. Aldrig. Hur kunde hon ens tänka sig att någon av oss skulle yttra sig i denna akademins högborg? Efter svettig men lyckad disputation blev det middag. Då höll professorer och lärde män tal. När vi fått ro att ägna oss åt maten klingade det oväntat i ett glas i vår oroande närhet. Vem? Var? Varför?

Nej, hjälp, det är pappa, nu kommer tårefloden! Samtidigt som han reste sig sjönk hela familjebordet kollektivt nedåt på stolarna. Mor, normalt tryggt stöttande, fick ett oroligt veck i pannan. Syskonen kämpade för att samla anletsdragen. Till och med faster B såg skakad ut medan min partikelbrors vanligtvis kraftfulla lekamen krympte med flackande blickar. Aldrig hade en blekare skara bergslagsbor skådats i huvudstaden.

Far stegade upp på en låg scen och knäppte händerna över magen. Tystnaden föll. Det som sedan hände har vi förundrats över många gånger. Han höll ett alldeles lysande tal utan tillstymmelse till gripenhet över tidens flykt, stundens allvar eller skogens mystik. Rolig var han också. Något om atomsonens uppväxt. Något om fackförbundet, tror jag. Något skämtsamt. Så tackade han för sig och klev ner varpå salen briserade i jubel och applåder.

Efter festmiddagen stod jag ute vid bilen i Stockholmsnatten. Jag såg ett par distingerade akademiker på väg nerför den stenlagda yttertrappan när pappa och faster B slog upp porten och kom ut. Faster utbrast gällt:

– Men se på månen, den är alldeles full.

Far svarade jovialiskt:

– Ja, nån ska ju vara det också!

Akademikerna skrattade gott.

Åter till konstmuseet i Skagen. När jag sett klart på den drunknade dansken går jag ikapp hustrun och berättar med grötig röst och blanka ögon om konstupplevelsen. Men hon är så oimponerad av min sinnesrörelse att jag nog får stanna i gråtgarderoben till sjuttiofemårsdagen allraminst. Annars, det är uppenbart, är risken överhängande att jag blamerar mig.