När jag var barn förklarade pappa att svordomar är fattigdomsbevis. Vilken tur då att min hustru inte svär. Vissa dialektala uttryck fyller visserligen samma funktion rent tekniskt, men kraftuttryck ”på ren svenska” har knappt lämnat hennes läppar sedan den gången för fyrtio år sedan när domkraften vek sig vid däckbytet på hennes älskade Saab V4.

Döm då om min förvåning när jag en kväll i TV-soffan plötsligt hör kärestan ilsket uttala epitet som normalt syftar till en potentat med horn och eldgaffel. På nyheterna visades nämligen den ryske tsar-presidenten beordra anfallskrig mot sitt demokratiska broderfolk och därigenom leka med världsbrandens tändstickor. För sin bisarra dröm om ett blodigt imperiums ära utlämnar han män, kvinnor och barn till död, misär och landsflykt.

Därför, inser jag, utgör epitetet hustrun använde inget fattigdomsbevis. Det var en ren artbestämning.

I Svenska kyrkans trosbekännelse finns ingen preciserad lära om mörkret. Vi slipper därför avgöra om det är en irrlära att tro att den personifierade ondskan gärna visar sig vid absurt långa bord i Kreml och numera förmodligen sänder sina morddekret från ett högkvarter under Uralbergen.

Ibland uppmanas vi att inte förbanna mörkret, utan tända ett ljus istället. Det är förnuftigt, samtidigt som det kanske främjar den mentala hälsan att ibland lufta sin vrede.

Hur tänder man då ljus? Genom att ge praktisk hjälp åt förtvivlade, som alla verkliga ljusbärare gör. Vi andra kan åtminstone skänka pengar. Och snart har tiotusentals flyktingar även nått Sverige… Rätt fokus minskar tankarna på mörkerspridarna.

Men eftersom vi ändå vill begripa det ogripbara blir informationsbehovet oändligt. Auktoriteter tävlar om att drapera krigets tidlösa galenskap i ord. Kleptokrater och oligarker säger de. Jo, det må så vara, men varför får sådana styra? Megalomani, despoti och maktspel förklaras det. Jaja, men har vi inte kommit längre?

Ibland blir det bara för mycket. En kväll såg vi nyheter och analyser tills det stod oss upp i halsen. Vi lade oss sent. Efter att ha släckt hörde jag fruns röst bryta tystnaden.

– Du får aldrig bli någon oligark.

Uppmaningen kom lite oväntat.

– Jag lovar dig att aldrig någonsin bli en oligark, svarade jag.

Sen låg jag och funderade. Ibland lovar man saker utan vare sig betänketid eller eftertanke.

Men ett löfte är ett löfte.

Nu gäller det bara att leverera.

Allt annat vore ett fattigdomsbevis.

Image by Lola Anamon from Pixabay