När jag en dag i 20-årsåldern stod och liftade stannade en liten bil med två finnar i. Jag klämde in mig i baksätet. Vid ratten en medelålders man. Bredvid honom en mer senior karl med den sortens vördnadsvärt vresiga tyngd som bara äldre finnar kan besitta. Av brytningen att döma var han så att säga mer finne än den yngre. Möjligen var de far och son på resa i Mellansverige. Kanske bodde fadern kvar i Finland. Jag tänker på dem för att det är 6 december, Finlands självständighetsdag.

Året var 1983 och själv var jag en fjunig cocktail av höga ideal. Den nyss avslutade värnplikten hade jag fullgjort som vapenfri då försvarsmaktens utredare efter fyra timmars förhör hade avskrivit mig som hopplös pacifist och placerat mig i en lägenhet tillsammans med trotskister och VPK:are för tjänstgöring vid Lycksele lasarett. Mina revolutionsromantiska kompisar visade sig vara väldigt kul, men jag fick aldrig riktigt kläm på deras pacifistiska bevekelsegrunder. Mina etiska skäl var nog lika obegripliga för dem.

Om jag i bilen hade tänkt efter så skulle jag insett att den äldre måste ha varit en ung man vid tiden för finska vinterkriget. Men jag tänkte inte efter, och sådant brukar få följder. Något år efter detta liftande började jag arbeta på Trygg Hansa på Kungsholmen under en chef som hette Mila. Hon kom från Finska Karelen och kunde berätta om flykten under kriget. Om ryska bombningar. Om sådant hon sett som barn.

I bilen frågade finnarna vad jag studerade men snart också om jag hade gjort lumpen. Jag förklarade min position. Men inte bara det, omedveten om att stämningen mörknade i takt med mina argument gick jag på om vapnens avskaffande med ungdomlig ordström och debattlusta. Jag glömde liksom bort att jag nu inte pratade med en tålmodig svensk försvarstjänsteman. Här satt jag i baksätet hos män med den finska erfarenheten. Tidigare i historien hade deras familj säkert drabbats av det blodiga inbördeskriget. Senare av det brutala vinterkriget och dess förfärliga fortsättning. Den äldre satt för det mesta tyst som en fura bland Saarijärvis moar.

Röda armén anföll Finland 30 november 1939 med 460.000 man. De fällde 100.000 bomber under 105 dagar. Priset blev fruktansvärt men när de numerärt underlägsna finnarna med sina skidförband lyckades stoppa Stalins sovjetiska övermakt förbluffade det en hel värld.

Fast där och då var jag en liftare med huvudet under armen. Ett babblande huvud. När mannen vid ratten undrade över risken att Sovjet ville flytta sina gränser västerut svarade jag med något jag läst i tidningen ETC. Jag såg inga risker. Kanske min juvenila vältalighet, på eget förstaspråk, försatte mig i en känsla av övermod inför dessa ordkarga finnar. Jag lekte dock med elden.

Till slut brast det. Saatana – det var dags att lära svenskslyngeln veta hut! Den gamle gav luft åt ett genuint uppdämt finskt ursinne när han med hög röst på bruten svenska utropade: ”När ryssen kommer ska vi alla ut i skogen och stoppa dem. Du kan utbilda dig till präst, eller vad fiiint du vill, men den dag ryssen är här ska du – som alla vi andra – ta bössan och gå ut i skogen!”

Det var något mycket övertygande i den mannens ord. Efter hans inlägg var det jag som blev ordkarg. Jag hade talat utifrån teori. Han, det var tydligt, utifrån den finska erfarenheten. Det var en lättnad att kliva ur bilen och tacka för skjutsen.

Vad hade hänt om jag mött dessa män eller Mila tidigare, innan jag vapenvägrade? Det är förstås ett mycket högt pris att ta till vapen. Övertygelsen om det rätta kan sluta med att man går skuldra mot skuldra med Hitler. Som under fortsättningskriget. Men även radikalpacifismen har ett mycket högt pris. Det omöjliggör FN-trupp. Om Finland inte stått upp mot Stalin hade järnridån löpt utmed den svensk-finska gränsen. Ett högt pris oavsett – just sådant är det mänskliga predikamentet.

Idag firar vårt broderfolk sin självständighetsdag med gudstjänster och besök vid hjältegravar. De tänker på sin historia, på frihetens pris. I många fönster tänds två levande ljus. Länge leve det självständiga Finland!