Något oväntat inträffade när vi en dag förra veckan gick på spa. Och inte vilket spa som helst utan det klassiska Hagabadet i Göteborg. Tänk att det skulle ta oss 20 år innan vi kom hit. Utan presentkort hade det aldrig skett. Vi fick egna omklädningsrum med exklusiva badkrämer i kulörta färger samt tofflor och sköna badrockar.
Här fanns fyra bassänger. Den första vi kom till var Philipssons Folkbad. Den var folktom. Kanske blir det så när glötandet kostar 400 kronor i timmen. Vattnet höll 32 grader och badet kunde förberedas medelst en hink kallvatten. Här fanns härliga fotbad, torrbastu och skogsrum.
Min osäkerhet i finare miljöer verkar inte försvinna med åldern. Jag tänker på att jag bara är en grabb från Guldsmedshyttan. Som om pappa fortfarande snart ska komma hem från gjuteriet, trampande på sin cykel.
Det här var dessutom första gången jag satte mina fötter i ett spa. Min världsvanare väna vän och hustru hade däremot spa-badat tidigare. En gång. Vi läste båda noggrant de skyltar som förklarade hur vi skulle undvika att göra bort oss.
Så gick vi vidare till Ägget, den stora bassängen, ritad av arkitekt Wilhelm Klemming. Var det månne så här bolsjevikerna kände sig 1917, när de rusade in i tsarens vinterpalats?
Vi simmade andäktigt nedanför praktfulla sekelgamla målningar. Spabadandet var njutbart på alla sätt.
När jag var tolv läste jag Manifestet. Jag begrep inte hälften. Men där stod det om olika klasser och jag behövde aldrig tveka om vilken jag tillhörde.
I ett rum kunde man relalalaxa. Vi letade efter vaggande fåtöljer. Unga människor satt med sina mobiler trots anslag med ordet mobilfritt. Här fanns minsann fler som inte visste att föra sig i de finare salongerna.
Nu blev det dags att kliva ned i det svala romerska badet. Man skulle duscha innan. Patricier och plebejer. Och innan den romerska ångbastun skulle man duscha igen. Där inne var det underbart. Sedan skulle man duscha efteråt. Också.
Vi tofflade vidare i vackra badrockar. Vid den Curmanska bassängen fanns nya anslag om att duscha innan nedstigandet. Eftersom jag precis duschat efter bastun tänkte jag att det väl fick räcka nu. Nog vågar jag hoppa i utan den femtioelfte duschningen? Likaledes tänkte min hjärtevän. Med förstulna blickar åt olika håll steg vi i och hoppades att vi inte gjorde bort oss.
En äldre man, en silverrygg, simmade genast emot oss med bestämda armtag. Nu kommer den tänkte jag. Uppsträckningen. Hjärtat sjönk i lyxpoolen. Min hustru, som också förväntade sig en tillrättavisning, förberedde för säkerhets skull en verbal försvarssmocka.
Efter ytterligare ett simtag säger mannen med hög stämma på klingande göteborgska:
– Ni vet la om att de har infört nya regler her från första april?
– Nej, vaddå?
– Man måste ha med sig mobilen in hit.
– Men… varför då?
– För man behöver SIM-kort i bassängen!
Skratten ekade och det var skönt att veta att trots all spalyx så skvalpade vi ändå bara omkring i den göteborgska ankdammen.
Kanske är den klassiska göteborgsvitsen klassöverskridande just genom sin befriande avsaknad av klass.